Vi behöver en plan för den norska fastlandsindustrin – så fort som möjligt

Jan Christian Vestre, vd för Vestre

Erna Solbergs regering har lagt fram statsbudgeten för 2021. I likhet med andra ledare i norsk industri satt jag beredd framför datorn, spänd på om jag skulle få det jag allra mest vill ha – en tydlig signal om att Norge framöver ska gripa de möjligheter vi har att bygga upp en hållbar, grön och lönsam fastlandsindustri.

Min önskan gick kanske inte i uppfyllelse till 100 procent, men det gläder mig ändå att regeringen inser vikten av att utveckla fler näringsområden att basera sig på under de kommande åren.

Det är hög tid för det, skulle jag nog säga.

För om vi inte snart griper möjligheterna, så kommer bortfallet av olje- och gasintäkterna i framtiden att bli mycket svårare för Norge att hantera än det behöver vara.

En ny grön industrisaga

De senaste åren har det talats mycket om behovet av grön omställning. För att nå målen i Parisavtalet från 2015 är vi tvungna att släppa ut mindre växthusgaser. Dessvärre görs det ytterst lite konkret. Och vi investerar fortfarande mer i olja och gas än i fastlandsindustrin. Som företagsledare saknar jag en tydlig nationell strategi för investeringar i fastlandsindustrin. Ganska snart kommer detta oavsett att framtvingas av ren nödvändighet.

Tittar man på norska exportsiffror utan att räkna med intäkter från olja och gas, finns det nämligen anledning att vara bekymrad. Handelsunderskottet från fastlandsekonomin har vuxit stadigt i tio år, från 179 miljarder norska kronor 2010 till 401 miljarder 2019. Enligt Norges statistiska centralbyrå måste exportandelen från fastlandsekonomin mer än fördubblas om vi ska kompensera för ett gradvis bortfall av intäkter från försäljning av gas och olja. I dag är vi långt ifrån det målet.

Omfattande omställning

Som jag ser det bör Stortinget sätta till alla klutar och ta fram en omfattande omställningsplan. Inom tio år måste målet vara att investeringarna på fastlandet ska fördubblas, så att även exporten kan fördubblas. Det är som sagt hög tid att så sker. För vi investerade faktiskt mer i fastlandsindustrin under finanskrisen 2008 än vi gjorde 2019 – innan vi drabbades av pandemin. Svenskarna investerar tre gånger mer än vi sin industri och har de senaste fem åren haft 65 procent högre tillväxt än vi. Under perioden 2015–2019 har Norge haft den svagaste ekonomiska tillväxten i Norden. Under 2019 var det bara ett land i Europa som hade svagare tillväxt än vi.

Vi måste helt enkelt sätta oss ned – över bransch- och partigränserna – och fastställa vilka konkreta åtgärder vi kan vidta för att fördubbla exporten i våra viktigaste fastlandssektorer, från tillverkning av färdiga varor och skogsindustri till aluminiumindustri, fiske och marin vindkraft.

Det vi behöver nu är en dynamisk näringspolitik som kan agera snabbt och stödja branscher som uppvisar global tillväxtpotential.

Norska fördelar

I många år har vi levt gott på en industri där vi har stora, av naturen givna fördelar. Lyckligtvis är inte olja och gas de enda fördelarna vi har här i landet. När vi ska skriva en ny grön industriell framgångssaga har vi nämligen mycket som talar till vår fördel:

För det första kan vi driva vår industri med energi som till nästan 100 procent är förnybar. I Kina är motsvarande andel 20 procent. I en värld som vill minska sina utsläpp utgör detta en stor fördel för Norge. Samtidigt har vi riklig tillgång på några av världens mest miljövänliga råvaror. Ingen framställer grönare aluminium än vi, för att ta ett exempel. Som befolkning har vi stor anpassningsförmåga och hög utbildningsnivå.

Och ja, vi har kanske en hög lönenivå, men om vi utnyttjar möjligheterna som kommer med ökad robotisering, automatisering och digitalisering, kommer vi ändå att kunna vara konkurrenskraftiga. För världsmarknaden törstar efter norska märkesvaror. Som jag ser det, är det bara en tidsfråga innan vi börjar fråga oss själva varför vi egentligen flyttat så mycket av vår industri till utlandet.

För möjligheterna finns där, rakt framför näsan på oss.

Fler ben att stå på

Som ledare för möbeltillverkaren Vestre är jag stolt över att föra familjeföretaget vidare. Ända sedan min farfar, Johannes Vestre, år 1947 tillverkade sina första sågklämmor i gammal tysk barack, har Vestre tillverkat hållbara och miljövänliga kvalitetsprodukter i Norge. I dag finns våra möbler över hela världen, från Times Square i New York till Aker Brygge i Oslo. Nu påbörjar vi byggnationen av The Plus, världens mest miljövänliga möbelfabrik.

Jag nämner inte allt det här för att skryta, utan snarare för att visa att det faktiskt är möjligt att bygga upp ett hållbart och exportinriktat företag utan att tillverka i så kallade lågkostnadsländer. Och om Vestre kan, så kan fler.

”Vi måste ha ambitioner om att lyfta fram de branscher som har konkurrensfördelar och koppla dessa till konkreta möjligheter på världsmarknaderna”, står det i regeringens handlingsplan för export. Jag instämmer helt och hållet!

Så låt oss använda vårt enorma handlingsutrymme till att bygga upp en hållbar fastlandsindustri – och ge oss själva fler ben att stå på i samma veva.