Proxemics – hur rum används i mänsklig interaktion
Har du funderat över varför det kan kännas obehagligt att småprata i hissen eller varför man sällan ser mer än två personer dela samma bänk? Svaret kan finnas i en teori vid namn proxemics som formulerades av Edward T. Hall i 1960-talets USA. Efter omfattande studier av mänsklig kommunikation konstaterade han att vi håller olika avstånd till våra medmänniskor beroende på hur väl vi känner dem och vilken situation vi befinner oss i. Denna icke-verbala aspekt av kommunikationen fyller en viktig funktion i vår sociala interaktion.
Av Allan Hagerup
Fyra kategorier av sociala zoner
Enligt proxemics-teorin kan avstånden delas in i fyra huvudkategorier. Vi kan föreställa oss avstånden som osynliga bubblor runt människor, som är olika stora beroende på vilken relation vi har till andra. Den innersta zonen är intimt avstånd, som är reserverat för våra allra närmaste, till exempel en partner, den närmaste familjen eller goda vänner. Här är avståndet så litet att man kan viska saker till varandra och ge varandra en kram. Personligt avstånd används för avslappnade och trevliga samtal med vänner eller vid familjemiddagar. Socialt avstånd passar perfekt när vi pratar med bekanta och människor som inte står oss nära, till exempel kollegorna på jobbet. Här är tonen hövlig och professionell och det finns en naturlig distans för informellt småprat. Den fjärde definierade kategorin är offentligt avstånd, som tillämpas vid envägskommunikation till en grupp människor, till exempel en lärare som undervisar i ett klassrum.
I vardagen navigerar vi ständigt mellan de här zonerna. Vi försöker upprätthålla våra egna sociala gränser och undvika att överträda andras. Exemplen i början illustrerar den här principen. I trånga utrymmen, till exempel en hiss, hamnar man oundvikligen inom den personliga eller intima zonen, som normalt är reserverad för våra närmaste. I sådana situationer finns ingen möjlighet att använda icke-verbala signaler, som att till exempel flytta sig utanför zonen för att avsluta ett samtal. Det kan ge upphov till stress och obehag. På en lång bänk kan två personer som inte känner varandra sitta i varsin ände utan att göra intrång i varandras personliga zoner. Om en tredje person sätter sig i mitten hamnar alla tre innanför varandras nära zoner, vilket kan uppfattas som påträngande.
Sinnenas roll i social interaktion
Våra sinnen har stor betydelse för hur vi uppfattar omgivningen. Synen är det dominerande sinnet som ger oss möjlighet att identifiera personer och tolka kroppsspråk och rörelser på upp till 100 meters avstånd. Att vi människor tycker om att observera andra människor är ett välkänt faktum, men det är först när det sociala avståndet minskar som vi bryr oss på allvar. Vi uppfattar inte andra människors ansiktsuttryck förrän de befinner sig på ca 20–25 meters avstånd. Om vi flyttar oss ännu närmare kan vi gradvis inleda samtal. Sinnen som lukt och känsel aktiveras när vi kommer innanför den personliga och intima zonen.
Genom att använda proxemics vid utformning av offentliga utrymmen tar man inte bara hänsyn till de fysiska aspekterna, utan även till människors personliga rum. Man kan skapa mer genomtänkta, varierade och engagerande sociala utrymmen som appellerar till användarnas sinnen och preferenser. Sådana platser inger en känsla av omsorg om besökarna och de känner sig trygga med att interagera socialt på sina egna premisser.
Från teori till praktik
Nedan följer några tips på hur proxemics-teorin kan tillämpas i utvecklingen av populära och välfungerande sociala uterum:
- Ge människor möjlighet att ”förhandla” med andra om sitt personliga utrymme. Tillhandahåll öppna och rymliga bänkar där användarna kan anpassa avståndet till andra och gärna välja sittriktning. Flyttbara möbler kan också vara ett bra alternativ.
- Placera möblerna på olika avstånd från varandra. Grupper av möbler med olika inbördes avstånd skapar ett socialt landskap som kan variera från att utmana den personliga zonen till att erbjuda tillräckligt med utrymme för människor att vara sig själva.
- Undvik att begränsa områdets användningsområde genom att specificera alltför många sociala sammanhang. Välj flexibla möbeluppsättningar och generösa möbler som kan anpassas efter olika sociala situationer.
- Skapa utrymme för förtroliga samtal. Bryt upp bänkrader genom att placera vissa bänkar i 90 graders vinkel. På så sätt skapas förutsättningar för samtal och ögonkontakt.
- Skapa förutsättningar för människor att titta på folklivet. Placera möbler med utsikt mot och på samma nivå som aktivitetsområdena, så att användarna har social kontakt med det som händer.
- Skala ner till det ”sensoriska rummet”. På stora, öppna platser med stora avstånd mellan byggnader och människor får våra sinnen väldigt lite att jobba med. Minska avstånden genom att lägga till element som lummiga träd, planteringar, interaktiva vatteninstallationer eller större sittgrupper.
- Se till att det finns tillräckligt med sittplatser. Studier har visat att minst 10 % av en välbesökt offentlig plats bör utgöras av sittplatser.
- Uppmuntra människor att stanna kvar. Genom att skapa en sinnesstimulerande miljö och sänka tempot kan man inspirera människor att utforska stadsmiljön, bland annat via olika typer av aktiviteter, butiker och kaféer på gatuplan.
Design som syftar till dialog
Mitt intresse för proxemics väcktes under studietiden, då jag utforskade formgivningen av bänkar för offentliga stadsmiljöer. Jag noterade att personer som satt på bänkar ofta höll ungefär en armlängds avstånd till människor de inte kände. Det var uppenbart att sinnena har stor betydelse för vår upplevelse av att sitta bredvid varandra på en bänk. Man kan se människor sitta rygg mot rygg med personer de inte känner på en tvåsidig bänk, samtidigt som de håller ett lämpligt socialt avstånd när de befinner sig inom varandras synfält.
Formen på bänkarnas sittyta påverkar hur människor upplever avståndet till andra. På en välvd eller cirkelformad bänk skapas en social zon på insidan eftersom människor av naturliga skäl sitter vända mot varandra. På utsidan ser krökningen till att man vänder sig bort från varandra och undviker att inkräkta på de andras sociala zoner. Den klassiska, rektangulära stadsbänken utgör en kompromiss. Människor kan sitta sida vid sida och befinna sig i utkanten av varandras synfält, men de kan också vända sig mot varandra för att inleda ett samtal.
Det här inspirerade mig att skapa en bänk med utgångspunkt i mina observationer av social användning. Jag valde att arbeta med en klassisk rektangulär sittyta, där jag ville skapa ännu bättre förutsättningar för samtal och interaktion. Lösningen blev en organisk krökning av sittytan som ger användaren naturliga förutsättningar att vända sig åt sidan och därmed uppmuntrar till samtal. Formen kan ge intryck av att bänkens sittyta successivt har nötts ner av många års samtal. Det här greppet skapar inte bara en visuell, utan även en praktisk inbjudan till samtal och gemenskap.
Bänken, som har fått namnet DIALOG, tillverkas i massivt trä, ett material som passar bra till organisk design och är behagligt både varma och kalla dagar. DIALOG tillverkas av Vestre.
