Bänken, unga kvinnor och folkliv

Bänken är en viktig del av folklivet. De uppmuntrar oss att ta en paus och dröja oss kvar i våra gemensamma miljöer. Våra undersökningar tillsammans med tonårsflickor och unga kvinnor visar att bänken fyller flera viktiga funktioner. För den här gruppen är den inte bara en plats att ”hänga” på, utan också en konfliktyta.

Sedan 2021 har vi drivit ett projekt på LSE Cities med namnet Young Researchers-in-Residence. Deltagarna kombinerar arbete med betalda studier och fokus ligger på upplevelser i det offentliga rummet och behoven hos unga personer som identifierar sig som kvinnor. LSE Cities är ett forskningscenter vid London School of Economics som undersöker hur städers fysiska utformning och utseende påverkar samhället, kulturen och miljön. Vi har tagit hjälp av välgörenhetsorganisationen Make Space for Girls, som arbetar för att tonårsflickors behov och önskemål ska vägas in vid utformningen av parker och andra offentliga utrymmen. Unga personer i åldrarna 16 till 27 år från sju olika brittiska städer deltog i arbetet.

En närstudie av hur det offentliga rummet upplevs
Bänkens betydelse blev uppenbar för oss i småstaden Trowbridge i sydöstra England. Här binds stadens två huvudattraktioner – ett relativt nytt butiksområde och den historiska stadskärnan – samman av en vacker och välskött park. Parken har stora anlagda grönområden och trädkantade gångvägar. I mitten ligger ett litet kafé som serverar te och fikabröd. På många sätt är det ett typiskt grönområde.

Det var under en promenad i den här parken som en av de unga kvinnor vi arbetade med påpekade att de flesta av bänkarna var för små att umgås på i grupp och att hon kände sig exponerad när hon använde dem på grund av deras placering längs de centrala gångstråken. Trots att många flickor och ungdomar umgås i grupp – ibland för att det är roligt, andra gånger av säkerhetsskäl – är bänkarna ofta placerade på rad med två till fyra bänkar bredvid varandra. De flesta har också armstöd som dikterar att man måste sitta upprätt. Människor kan inte sitta vända mot varandra och eftersom bänkarna ofta står längsmed gångvägar uppmuntrar de inte till samling och umgänge.

I andra änden av parken finns ett trädbevuxet område med en cirkelformad sittyta i mitten. Även om ungdomarna beskrev själva sittmöblerna i positiva ordalag (på grund av deras sociala karaktär med plats för större grupper) innebar den undanskymda och avskilda platsen att det kändes osäkert. De använde den inte. Vissa bänkar var alltså för små och exponerade, andra för undanskymda.

Så påverkar stadsplaneringen våra sociala beteenden
Den här typen av berättelser hörde vi gång på gång. Ungdomarna sa att ”de här bänkarna funkar inte för oss ...”, dels på grund av miljön och dels på grund av själva bänkdesignen. Alla unga kvinnor som deltog i projektet ansåg dock att bänkar fyller en väldigt viktig funktion. De ville ha fler bänkar och sociala sittplatser, både i grönområden och på de stora shoppingstråken. Endast ett fåtal av de unga kvinnor vi pratade med använde de ungdomsanläggningar som finns i det offentliga rummet, t.ex. fotbollsplaner och skateboardparker. Istället kunde vi konstatera att bänken var den offentliga plats de använde mest och att den fungerade som en mötesplats. Som en ung kvinna formulerade det: ”Bänkarna är det jag använder mest. Jag använder inte idrottsplanerna.” På bänkarna kan de sitta och prata. Dessutom är det gratis för ungdomarna, som inte har samma köpkraft som de vuxna.

Vår forskning visar att den till synes oansenliga bänken fyller en mycket viktig funktion i våra, och i synnerhet våra ungdomars, liv. Faktum är att bänkar och liknande föremål är artefakter i dagens samhälle. De är inte statiska kulturföremål utan har förmågan att avspegla våra sociala sammanhang. En typisk bänk ger till exempel uttryck för samhällets syn på hur stora grupper som får samlas, hur man ska sitta (upprätt) och vilken typ av användare man tänker sig. Så här sa en av de unga kvinnor som deltog i projektet: ”Bänkens storlek är viktig eftersom den avgör vem som sitter på den.” Än viktigare är dock det faktum att föremål inte bara avspeglar samhället, utan också förstärker, normaliserar och cementerar sociala förhållanden. En bänk kan alltså ge uttryck för idén att stora grupper inte är välkomna på en viss plats, eller att det är helt otänkbart att ligga ner istället för att sitta på offentlig plats.

Därför har bänkar också varit föremål för offentliga strider. På många platser är det vanligt att bänkar tas bort – ofta som en påstådd ”säkerhetsåtgärd” – när det finns uppfattningar om antisocialt beteende i området eller när platserna används av grupper som myndigheterna betraktar som ”oönskade” (tonåringar eller hemlösa, till exempel). Många bänkar har också fått armstöd eller ersatts av möbler med sluttande sittyta som gör dem oattraktiva för hemlösa personer. Sådana konstruktioner (eller avsaknaden av dem) är avvisande och skapar en typ av exkludering på bekostnad av folklivet och invånarnas rättigheter. De feministiska stadsplanerarna Chris Blache og Pascale Lapalud har beskrivit det så här: ”Både stadsplanerare och politiker tenderar att ta bort bänkar när de ses som konfliktzoner istället för att skapa förutsättningar för en blandad och inkluderande användning.”

Inkluderande designHur kan vi då använda bänkar på ett bättre, trivsammare och mer inkluderande sätt?

Det är omöjligt att ”designa bort” sociala strukturer som exkludering, ålderism eller sexism med hjälp av sociala bänkar. Vi kan inte heller designa bort kriminaliteten genom att ta bort alla bänkar. Vi måste dock inse att våra materiella och fysiska miljöer förstärker de sociala problemen genom att signalera vilka människor som är inkluderade och på vilka villkor. En rolig och social bänk designad för en grupp unga kvinnor kan ha avgörande betydelse för hur de upplever sin närmiljö.

---------------

Dr Julia King och Olivia Theocharides-Feldman har arbetat tillsammans i flera olika projekt på LSE Cities, bland annat Making Space for Girls, Spencer’s Park Engagement Programme och Young Researchers-in-Residence. Julia har en bakgrund som arkitekt och Olivia som antropolog. De fortsätter att samarbeta på företaget Julia King and Associates (JK&A), som specialiserar sig på programförklaringar, samhällssamverkan och deltagande design. De utvecklar verktyg och processer som gör det möjligt för olika röster att påverka stadsplaneringen och utformningen av framtidens offentliga rum på ett fantasifullt och jämlikt sätt.